Hemlös med ägare…!?

Jag fick ett samtal i slutet av maj om en katt som man var orolig för i ett bostadsområde i Norrtälje. Man bad mig om råd och jag gav de sedvanliga tipsen om att kolla id, sätta upp lappar och fråga runt blad alla grannar, samt sätta på katten ett halsband med ett meddelande till ägaren att höra av sig.

Katten var inte tatuerad och efter samtal med grannar trodde man att katten tillhörde en man som man inte sett till på ett tag. Jag försökte få hjälp av polisen för att få reda på om personen låg skadad/död i sin lägenhet eller hade flyttat och lämnat kvar katten. Vi fick ingen hjälp där alls…

De som var oroliga för katten fortsatte att mata medan den stod på kö för att få komma till oss på katthemmet. Under tiden satt det lappar uppe och katten hade halsbandet på sig.

Först nu i september fick jag möjlighet att erbjuda katten en plats och jag var och hämtade den för en vecka sedan. Väl på plats på katthemmet kunde jag konstatera att katten var chippad och faktiskt registrerad! 🙂

Det var på tok för sent för att ringa när jag väl var tillbaka på katthemmet, men det var det första jag gjorde på morgonen. Telefonnumret som fanns hos SKK fanns inte längre, men jag lyckades få fram ett nytt genom att söka på internet och leka detektiv. Jag fick tag på en tjej som blev väldigt förvånad när jag ringde. Inte glad förvånad, utan mer besvärad förvånad. Jo, det var hennes katt och den var borta.
– Hur länge har du saknat honom?
– Eehh… Typ ett tag… Vi har letat, men… Han bor inte hos mig längre typ… Han bor hos min syster liksom…
– Men hur länge har han varit borta?!
– Mmm, ja… 3-4 månader kanske… Men han bor inte hos mig… Vi har letat…
– Ja, nu är han hittad och finns hos oss. Var bor din syster?

Det visade sig att systern bodde i samma område som katten setts ute i dygnet runt de senaste månaderna och jag tänkte att det var jätte konstigt att de inte hittat katten, men samtidigt fick jag känslan av att katten inte var så önskad.
– Vi behöver planera för vad som ska hända med katten.
– Jag ringer min syster och ringer tillbaka om en stund, sa hon.

En stund visade sig vara något helt annat för henne än det var för mig. Timmarna gick och arbetsdagen tog slut. Nästa dag ringde jag flera gånger och lämnade meddelande efter meddelande och bad henne snällt att återkomma till mig, men inget hände. Jag förstod att hon såg katthemmets telefonnummer och valde att inte svara.
Efter att ha ringt många gånger under en veckas tid och lämnat många meddelanden, gjorde jag ett sista försök och lämnade ett sista meddelande där jag hotade med att koppla in polisen om hon inte ringde upp mig och förklarade sig.

Det tog då ungefär fem minuter innan hon ringde tillbaka och ville att katten skulle bo kvar på katthemmet i en vecka till, för hon kunde inte komma och hämta katten nu. Jag förklarade att katten tog upp en plats hos oss och det finns många behövande katter. Hon sa att hon var i Turkiet och hade svårt att ringa någon som kunde hämta katten. Jag förklarade då att det var förknippat med en kostnad varje dygn som katten var på katthemmet. Hon skulle se vad hon kunde göra och återkomma om en liten stund. Men det skulle vara jätte svårt.

Det tog exakt tre minuter innan en mycket arg syster ringde upp mig och undrade hur jag bara kunde åka förbi och stjäla någons annans katt!?

– Hur länge har du saknat katten,  frågade jag.
– Tre dagar! Jag jobbar kväll inom hemtjänsten och jag matar alltid katten på kvällen när jag kommer hem.
– Det stämmer inte riktigt, svarade jag lugnt.
– Varför har du katten?!

Jag började förklara att det var olika personer som kontaktat mig för de var oroliga för en katt som de sett ute hela tiden.
– Det är en UTEkatt!! Han kommer och går som han vill, avbröt hon mig.

Hon fortsatte att avbryta mig och jag frågade henne om hon över huvud taget var intresserad av att höra svaret på sina frågor? Jo, det ville hon, men samtidigt så fortsatte hon att avbryta mig. Jag blev då lite barsk i tonen och förklarade att om man misstänker att en katt kanske är hemlös, så sätter man på katten ett halsband med en uppmaning till ägaren att höra av sig.

– Har du inte sett att katten har haft ett halsband på sig?
– Jo, i typ… typ två veckor.
– Varför har du inte ringt då?
– Jag har inte tittat på halsbandet…
– Din katt kommer hem med ett halsband och du tycker inte att det är konstigt?
– Nä, det var väl nån som satte på det för att det var snyggt.

Jag förklarade att vi har sökt en ägare under flera månader.
– Det är en UTEkatt! Eftersom du var här och snodde katten får du komma tillbaka med honom NU!
– Jag kan inte lämna ut katten till dig för du är inte registrerad som ägare.
– Jo, jag är ägaren!
– Då får du komma till katthemmet och visa det, så kan du få hämta katten.
– Jag har ingen bil! Ingen av mina kompisar har bil heller!
– Vi har en busshållplats precis utanför katthemmet. Annars kan man ta en taxi…
– Jag har inte råd med det! Du får komma hit med katten, skrek hon. Du får komma hit med katten! Jag ska avliva den snart för jag är allergisk!
– Om du inte har råd att åka buss hit, hur ska du då ha råd med att avliva katten?
– Jag får väl vänta på lönen!

Vid det här laget hade jag redan fått en mycket tydligt bild av situationen och personerna som var inblandade, samt den fakta som jag hade och den fakta som jag fått. Vad som stämde och vad som inte stämde.

– Ja, nu är det så att jag kan inte lämna ut katten till dig eftersom du inte är ägaren.
– Jag ÄR ägaren!
– Det är du inte enligt de uppgifter som jag har.
– Jag är ägaren, skrek hon. Jag har massor av bevis!
– Då får du ta bevisen med dig och komma hit.
– Jag har ju ingen bil! Du får komma hit med katten NU!
– Vad har katten för id-nummer?
– Id-nummer?!
– Ja, om du äger katten vet du väl vad den har för id-nummer?
– Kom hit med katten nu. Jag har bevis!

Jag förklarade att det var många saker i hennes historia som inte stämde och att katten gått utan tillsyn under minst fyra månader och att det var ett brott. Hon sa att det var hennes historia och den var sann. Jag sa till henne att nästa gång du ska ljuga så bör ni nog prata ihop dig lite bättre med din syster först. Hon fortsatte anklaga mig för stöld och att hon minsann skulle polisanmäla mig innan hon uttryckte att jag var både dum i huvudet, en tjuv och extremt otrevlig och så la hon på luren.

Vad gör jag nu, tänkte jag. Jag ringde till kollegorna på Vaxholms katthem och bad om råd och fick väldigt bra stöd av dem.

Jag tog kontakt med ägaren till katten via sms och skrev så här:

Hej —-,
Din syster ringde och pratade med mig om din katt —-. Hon kan inte komma och hämta honom. Hon ville att jag skulle köra honom till henne, men hon berättade också för mig att hon skulle omgående avliva honom för att hon är allergisk.

—- är en jätte trevlig katt! Och jag skulle inte ha några som helst problem med att hitta ett nytt hem åt honom.

Eftersom det är du som står som ägare till —- så behöver jag ett godkännande från dig så att katthemmet kan ta över honom och placera honom i ett nytt hem.
Det vore jätte tråkigt att bara avliva honom, utan att han fick en chans.

Om han skrivs över på katthemmet så innebär det inga som helst kostnader för dig.

Hör av dig snarast till mig via sms.
Mvh Cecilia
Norrtälje katthem

Det tog mindre än tio minuter så fick jag ett svar:

 Ja, jag godkänner. jag beklagar för att jag va så otrevlig mot dig. min syster skulle hämta honom ikväll och avliva den imorgon bitti. tack för att de finns så snälla människor !

Efter mycket möda och stort besvär lyckades jag rädda en katt. Inte bara från att leva som hemlös med en ägare som inte var intresserad av honom,  utan även från att bli avlivad, men det tog mycket tid och framförallt energi från mig…

image

_____________________________________________
Vill du stödja Norrtälje Katthem?
Vårt Bankgiro är 495-5670