Påkörd kisse

En postbil svängde in på gårdsplanen och en tjej hoppade snabbt ur.
– Jag tror jag har kört på en katt! En röd katt. Jag behöver hjälp!
– Var är den? Visa mig!
Hon visade mig ut på vägen och runt kröken. Det första vi mötte var Figaro som kom knallades mitt på vägen.
– Var det den katten, frågade jag med hjärtat i halsgropen.
– Nej, den var större.

Vi fortsatte en bit till upp på vägen.
– Det var precis här, sa hon och pekade.
Först såg vi ingen katt och jag hoppades att den inte tagit sig iväg skadad och kanska låg döende där vi inte kunde hitta den.
– Där är den!
Jag såg en röd och vit katt i diket. Den skruvade på sig. Jag rusade fram och kunde se att den hade svårt att andas. Den flämtade med munnen öppen och jag förstod att den var ordentligt skadad. Jag lyfte upp den och den klamrade sig då fast i mig medan jag bar den, som att den bad mig hjälpa den.
– Jag såg den inte, sa posttjejen. Jag bara kände att jag körde på något. Vad gör vi nu?!
– Vi måste åka till veterinären på en gång. Det är brottom.

Posttjejen slängde bak posten som fanns i framsätet på bilen, så jag kunde sitta där med katten och så åkte vi mot Norrtälje.
– Kör så fort du vågar, sa jag. Det är brottom!

 
Jag kunde känna hur katten kämpade för att få i sig luft och den blev blek runt nosen och tandköttet. Jag började göra mun mot mun. Jag hade ingen aning om hur katten skulle reagera, men den tog tacksamt emot behandlingen, om än lite förvånat, och jag fortsatte blåsa in andetag efter andetag.

När vi närmade oss Görla klamrade sig katten efter mig i panik och skruvade sig bakåt. Jag kunde känna hur den skrek:
– Hjälp mig! Jag är rädd!!
Jag kunde bokstavligen känna hur livet försvann ur den lilla kroppen och den blev slapp. Jag sa:
– Jag tror det tog slut nu…
– Nej! sa posttjejen.
Jag fortsatte ändå göra mun mot mun. Jag tänkte att om hjärtat fortfarande slog, så finns det ju en chans. Bara kroppen fick syre.

Framme hos veterinären störtade jag in och ropade att jag behövde hjälp på en gång. Tjejerna på mottagningen släppte det som de höll på med och visade in mig på ett undersökningsrum. Veterinären lyssnade efter hjärtslag, men meddelande mig ganska snart att hon tyvärr inte hörde något.
– Jag förstod det, sa jag med darrig röst. Jag började känna att det började välla över hos mig. Så många olika känslor på samma gång och stresspåslaget gjorde sitt, men jag tog några djupa andetag för att hålla mig lugn.

Vi pratade lite och kollade id, men hittade inget.

 
Jag fick en lådkista att lägga katten i och tog den med tillbaka. Tjejen som körde postbilen satt och väntade utanför. Hon var chockad och ledsen, men hoppades på att katten skulle klara sig. När hon såg mig komma med lådan, så såg jag hur hennes blick förändrades.
– Vad gör vi nu, frågade hon.
– Vi får åka tillbaka och knacka dörr, svarade jag.
Jag var inte helt säker på vems katt det var, men jag hade mina aningar.

Vi tog oss tillbaka och svängde in på grannens uppfart. Gick upp och knackade på. De öppnade och jag berättade för dem om vad som hade hänt, men att jag inte visste om det var deras rödvita katt eller inte. De kom med till bilen för att identifiera katten och det var deras Simba.

Tjejen som körde bilen bad om förlåtelse berättade att hon inte sett katten.
– Det är inte ditt fel, svarade matte.

Tårar flödade och kramar delades ut. Matte tackade för vad vi hade gjort och kramade tjejen som körde postbilen hårt medan matte sa med bruten röst:
– Även om jag är ledsen nu så tror jag ändå att det är du som mår sämst just nu.
Mattw gick upp mot huset med den lilla lådkistan.

Posttjejen tackade mig för hjälpen och så kramades vi innan jag gick hem på darriga ben.

_____________________________________________
 Vill du stödja Norrtälje Katthem?
Vårt Bankgiro är 495-5670
Vårt swish är 1234 70 48 21