Katthemmet på ön

Sedan jag fick höra att det fanns ett katthem på ön då har jag kollat på kartan och busslinjer för att planera hur vi skulle ta oss dit. Hur långt det var att gå från hållplatsen och så vidare. Det gick en busslinje väldigt nära, så det blev första valet. Man får se väldigt mycket mer genom att åka buss och gå en del, vilket jag inte bangar för.

Vi gick en knapp kilometer genom en väldigt söt liten by medan vi följde gps:en i telefonen. 

 
När jag visste att vi var på rätt gata blev det svårt! Gps:en visade var nummer femton skulle vara, men så var det inte i verkligheten. När vi gått i evigheter för att komma dit var det helt fel! Jag kan inte direkt klandra gps:en… Numren på gatan var helt hejkopejko! Ett hus var 106 och huset bredvid var 30! Nästa hus efter det 62! Gaahh!

Som tur var fanns det några personer som var hemma mitt på dagen som jag kunde fråga var “la casa los gatos” låg. De flesta man möter kan ingen engelska eller mycket dålig sådan. Jag blev lite imponerad av mig själv att jag kunde förstå anvisningarna på spanska 🙂 Man får sällan chans att öva live liksom.

Det gjorde att den hyfsat korta promenaden blev betydligt längre än planerat, men med tre stopp och samtal med trevliga människor kom vi äntligen fram till katthemmet 🙂

 
De kallade sig själva för “Hobbiton Cat Refuge”.

 
Det såg väldigt annorlunda ut än hemma.

 
Werner, som äger katthemmet tillsammans med sin fru Nicola, välkomnande oss och bad oss stiga på. De hade hållit på i 24 år med att rädda katter på ön.

 
De hade 110 katter på katthemmet som var drygt en tredjedel i storlek av vad vårt katthem är.

De hade ett 30-tal katter som han kallade för “för skygga för att adopteras ut” och de fick därför gå in och ut som de ville på katthemmet.

Jag tyckte inte alls att de var för skygga. De var blyga för nya människor, men absolut inte oadopterbara. Dessa är vad jag brukar kalla för 98 proent klara. De måste komma till ett hem för att komma vidare. Vi har katter som är mycket skyggare än så här.

 
Han hade drygt 20 kattungar som var mellan fyra och sex månader gamla. Honor med små ungar hade han hemma hos sig.

 
De övriga vuxna katterna var från ett år till tjugo år.

Troll var en av de som jag föll för. Han var en snäll vindögd hane på 12 år. Han var FeLV-positiv och behövde därför adopteras till ett hem som innekatt. Antingen som ensamkatt eller med andra positiva katter.

Han bara satt där och ville ha kärlek <3 Jag ville bara pussa på honom! 🙂

 
En annan hona på åtta år hade njursvikt och krävde medicinering och specialkost. Otroligt charmig och pratig.

 
De adopterade ut cirka 80 katter per år och då främst till Tyskland. Det kostar € 180 att adoptera inklusive resan. Då är de “helt klara” precis som från oss.

 
En ung hona, som enligt Werner, inte gick att socialisera och därför var kvar på katthemmet, sprang hela vistelsen kring våra ben. Hon var så otroligt nyfiken. Speciellt på Lage! Om vi varit en familj som skulle adoptera så skulle jag pratat för att hon skulle följa med oss hem. Hon var definitivt redo för nästa steg och så intresserad av oss. Hon skulle sova i sängen i ett nafs!

Lage hittade en kattleksak som såg ut som en fisk och “fiskar måste simma i vattnet, sa han”. Jag bad om ursäkt för att Lage blötte ner leksaker, men Werner och jag kom fram till att de hamnar där förr eller senare i alla fall och skrattade.

 
Klätterställningar var otroligt dyra att köpa på ön. En sån här liten fjuttställning gick loss på över två tusen kronor och att beställa utifrån var också knepigt för tullen tog ut trettio procent av värdet som han fick betala utöver inköpspriset. Han försökte därför reparera dem så länge det gick.

 
Inget var som hemma med tanke på storleken på boxarna, antal katter i boxen eller hygienen.

 
De gjorde ingen reklam för sig eftersom det inte resulterade i hjälp, gåvor eller fler adopterade katter, utan det resulterade i att fler ville att de skulle ta hand om katter i stället och det hade de inte kapacitet till.

 
Werner berättade att det kostade ungefär € 3000 (plus en nolla för SEK) i månaden att driva katthemmet. Han betalade € 60 för att kastrera en hona och € 35 för en hane på en klinik som han hade ett bra samarbete med. 

Alla testades för FeLV (kattleukemi) och FIV (kattaids), samt vaccinerades för kattpest och snuva. Först när en katt blev adopterad blev den chippad, vaccinerad mot rabies och fick pass.

En gång i månaden köpte han två pallar kattsand, cirka ett ton, som han fick hämta själv i sin bil. Det tog två turer. 5 kg sand betalade han € 1,40 för. Det var den bästa dealen han hittat.

Han åkte varje dag med katthemmets sopor eftersom det luktade för illa att vänta med och ta ett större lass. Han tyckte att det måste lukta mycket hos oss när jag berättade att vi bara åkte två gånger i veckan och då med ett fullt släp med säckar, men jag sa att vi är ju i Sverige, inte så här varmt, då skrattade han instämmande.

 
Werner berättade att de aldrig hade öppet hus. Han tyckte inte att det gav något. Däremot kunde man skänka loppissaker som de åkte till loppisar och sålde.  Han sa för några år sedan kunde de få in € 400 på en dag, men inte nu längre. Nu fick de knappt tillbaka bensinpengarna, så han bemödade sig inte länge

Lage pratade med de nyfikna kattungarna. 

 
Liten charmig fröken 🙂

 
Jag fick så klart träffa den döva tjugoåriga Lady 🙂 En svart skönhet. Mycket social och pratsam.

 
Werner berättade att de hade ett stort problem med övergivna katter på ön. Att folk skaffade katt när de bodde här en tid för att sedan bara lämna dem när de åkte hem… Han hade nyligen ett fall med en tolvåring hona som ägaren tagit med sig till Fuerteventura när hen flyttade till ön och efter x antal år lämnade henne kvar på ön åt sitt öde när hen flyttade från ön… Jag blir gråtfärdig när jag tänker på de stackars katterna. Folk är likadana överallt! Kiss på dom!

 
Karantän bestod av åtta sådana här burar i en box och det satt två katter i varje bur. Dessa hade ett ögonvirus som skulle behandlas med antibiotika i tre veckor sedan skulle de flytta relativt omgående eftersom de var unga och otroligt sociala. 

Jag frågade Werner om hur grannarna tog stt han hade 30-talet lösgående katter och han sa att de var otroligt positivt inställda. De hade plötsligt inga problem med möss, råttor eller en slags jordekorre som finns på ön och att de tyckte att det var väldigt bra. Dock fanns det inte tillräckligt med bytesdjurpå ön för att en katt skulle klara sig helt på egen hand.

 
Köket på katthemmet. Enkelt, men funktionellt. 

 
Hjälp ingick… Dock inte med så många knop…

 
Jag tyckte att flera katter var farligt magra. Werner förklarade att det var för att de var nya. Men jag noterade att det inte fanns någon spridning av resurserna i boxarna och för många katter på för liten yta. Det fanns en toalåda, en matskål, en vattenskål. Det enda det fanns fler av var liggplatser.

 
När vi skulle gå tackade jag för den otroligt fina rundvandringen och gav Werner pengar till kastrering av en hona.

Det var verkligen svårt att slita sig 🙂

_____________________________________________
 Vill du stödja Norrtälje Katthem?
Vårt Bankgiro är 495-5670
Vårt swish är 1234 70 48 21