Ett samtal…

Idag fick jag ett samtal från en länsveterinär på Länsstyrelsen angående katterna i det övergivna huset. Han ville först bara informera mig om att katterna där ute var sjuka med kattsnuva och eftersom vi hade andra katter här, så skulle vi se upp. Det var snällt, svarade jag och berättade att inga katter vi sett var sjuka, samt att alla katter vi tar in sitter tre veckor i karantän när de kommer till oss. Det var bra, sa veterinären och fortsatte sedan att berätta att det fanns ett beslut om omhändertagande på dessa katter, men att polisen inte hunnit med att ta tag i det. Det var kanske inte så bra att vi på katthemmet bara åkte ut och tog katter. Speciellt när de var vilda och sjuka.

Jag förklarade att de första katterna som kom till katthemmet var i april i år och ingen av dem var varken vilda eller sjuka. Den honan som vi fick in i juli var sjuk, men inte med något smittsamt, utan var svag för infektioner eftersom hon var i så dåligt skick. Hon var heller inte vild.

Honan som vi hämtade igår tog jag med bara händer och satte i en transportbur. Inte svårare än så. Hon visar inga tecken på att vara sjuk heller enligt min åsikt.

Vidare på eftermiddagen fick jag ett samtal från polisen som ville höra om den kvarvarande hankatten. De ville veta om vi kunde fånga in den och avliva den.  eller fånga in den och polisen kunde komma och hämta katten. Det skulle spara pengar åt skattebetalarna. Jag svarade att ska vi fånga in katten så ska han få ett nytt hem. Vi avlivar inga friska katter.

Polisen berättade då att det stod i beslutet att katterna på adressen var sjuka med kattpest och att de var vilda och därför skulle de avlivas. Jag ifrågasatte hur ländveterinären kunde ta et sådant beslut om han/hon inte ens undersökt katterna? Det kunde så klart inte polisen svara på. De var bara tvungna att genomföra de uppdrag som de fick av länsstyrelsen.

_____________________________________________
Vill du stödja Norrtälje Katthem?
Vårt Bankgiro är 495-5670